- Confessions of a trainaholic

- Confessions of a trainaholic

lördag 10 mars 2012

Underbara människor!

Jag får mycket sällan komplimanger utan mer negativa ord angående min hårda träning. Att jag förstör min kropp, inte kan ha kul, att det är något fel på mig osv osv. Då pratar jag inte mycket om min träning med min omgivning ska ni veta, svarar endast på frågor och det är sällan hela sanningen kommer fram.. Det är en av anledningarna till att jag från början var anonym på bloggen och att jag aldrig skulle länka den till facebook eller liknande. Ingen i min närhet förutom mina allra närmsta vet om att den finns. Anledningen till detta är att jag inte vill stöta mig med någon eller göra någon upprörd. Jag lever mitt liv som jag gör för att jag älskar det och för att det gör mig lycklig. Jag gör det för mig och inte för någon annan. Ni som läser min blogg har aldrig dömt mig och det är jag evigt tacksam över ska ni veta!

På jogg kan jag också vara mig själv och trivs bra runt alla likasinnade och forumet om löpningen. Här får jag ibland fina kommentarer om att min blogg inspirerar vilket gör mig oerhört lycklig. För det är allt jag vill, inspirera andra. Jag har aldrig haft för avsikt att stöta mig med någon eller göra någon upprörd. Tyvärr verkar det vara så med en del i min omgivning som inte riktigt ser på träning lika som jag. Ett av dessa ställen är på mitt jobb där jag är ganska ensam om mitt fritidsintresse.. De här fina orden kom i vilket fall nyss om mig på jogg och det gjorde mig så oerhört glad samtidigt som det troligtvis ligger en hel del i det.. Jag gör nog rätt i att hålla en låg profil helt enkelt..

"Om man, som Camilla, kan behålla en tonårings kropp genom hård träning, så kan jag tänka mig att det ger upphov till känslomässiga reaktioner hos den kvinnliga omgivningen. Det måste vara frusterande att se att det går; men inte orka, vilja, ha tid, engangemang etc. utan istället se ett sakta "förfall" av den egna kroppen. Det borde vara inspirerande att ha Camilla som arbetskamrat, men för många är det nog tyvärr snarare stressande.

Lättare att mumsa på en chokladkaka och läsa ABs bantningstips på bussen hem, än att snacka hårdträning med Camilla ;)"


Tack Acke för de fina orden! :)

Kramar till alla er underbara människor där ute! :)

4 kommentarer:

  1. Visst är det tragiskt att man ibland känner att man måste be om ursäkt för att man tränar. Jag gör som du struntar i att säga allt( nu tränar jag ju iof inte lika mycket som innan jag fick barn) men nu verkar jag istället vara en dålig mamma som lägger tid på mig själv och försummar mina barn.... Tröttsamt att hör, förhoppningsvis har mina bar en gladare mamma som lever länge, länge!

    SvaraRadera
  2. Ja, verkligen! Förstår att det är så när man fått bran. Men det är ju viktigare än någonsin att ta hand om sig själv då så man orkar att va en bra mamma men det verkar inte som folk förstår. Vill inte veta hur det blir när jag får barn. Svärmor har redan börjat och säga att jag ABSOLUT inte får springa med barnvagnen för det ser så illa ut osv.. Vad säger man?? Ta ingen skit Anna! Du är en bra mycket bättre mamma som tar hand om dig själv och är en bra förebild för dina barn är soffpotatisarna. Sen så är det vetenskapligt bevisat att barn som har föräldrar som tränar också gör det själva i större utsträckning. :)

    SvaraRadera