Tankar om kroppens återhämtning

Gomorron!

En av anledningarna till att jag hela tiden varit emot att springa riktigt långt (trots att springa långt är det bästa jag vet) är att jag hört att återhämtningen blir väldigt lång efter längre distanser som t ex en mara. Bara tanken på att sitta på sofflocket och inte kunna springa som jag vill i en (vissa säger två??) veckor efteråt är helt enkelt inte värt det för mig. Hur kom det så då att jag ändå sprang en mara till slut i lördags?

Jag har den senaste tiden velat springa längre och längtan efter det har bara blivit större. Jag började därför för att tag sedan med att springa dubbla pass på lördagarna för att få springa långt men ändå få det mindre slitsamt för kroppen med vila mellan passen. Saken är den att för att det inte ska vara slitsamt krävs det ju att man håller ett lågt tempo och pass nummer två har alltid tenderat att bli ett "mellanmjökspass" som går fort nog att slita (särskilt efter ett längre pass ett par timmar tidigare) ändå. Jag bestämmer mig alltid innan för att ta det lugnt men sen är kroppen pigg och benen har massor av spring (konstigt nog) så blir det inte så ändå.

Innan denna helg så hade jag bestämt mig för att prova något nytt, att springa ett längre pass på morgonen men ta en liten paus för frukost så kroppen kunde få lite bra energi. Hade sett på vädret att det skulle börja regna en hel del runt 11 på lördagen och då passade det ju bra att vara "klar" med löpningen. Med klar menar jag nöjd för jag behöver tydligen en himla massa kilometrar på lördagen för att bli nöjd, minst 3 mil har det varit den senaste tiden. Nu är jag ju lite knäpp och inte som alla andra och det är väl ända förklaringen jag har till det där. ;)

Min kropp verkade inte ta så hårt på maran som jag trodde att den skulle. Med rätt energitillförsel och ett lågt tempo så blev det aldrig så där fruktansvärt tungt som folk brukar säga att det blir och jag kände mig verkligen fräsch hela vägen. Jag bryr mig faktiskt inte alls om det går fort när jag springer utan jag vill bara springa! För att jag älskar det så mycket vill jag springa ofta och mycket, det är det enda som betyder något för mig. :) Jag vill utvecklas till att orka mer och längre för det är vad jag tycker är roligt. Nästa mål blir väl att klara en ultradistans. Det behöver inte (läs:ska inte) vara något extremt men lite längre än 42,2 åtminstone. Det får bli ett mål (det enda jag har med löpningen, haha) denna vår. :)

Jag älskar verkligen den här bilden! :)

 

Gällande min kropps återhämtning så måste den vara sjukt bra! I lördags eftermiddag kände jag mig lite trött i benen men det gör jag alltid på lördags eftermiddagarna och denna gång var inte värre än annars. På kvällen var vi ute och åt på Texas Longhorn, riktigt bra återhämningsmat i form av ribs, pommes (extra mycket) och majskolv. Magen stod i fem hörn när vi gick därifrån. :) Till efterrätt blev det godis på bion och sedan var jag fulltankad kan vi väl säga. ;)

I söndags morse gick jag upp och kroppen kändes pigg, inga som helst krämpor i benen så jag bestämde mig för att ta en liten morgonjogg med Leon. Leon var riktigt långsam men det passade bra för då måste jag hålla nere på tempot vilket var tanken denna morgon. Vi sprang 9 km tillsammans och efter det så var jag fortfarande pigg och fräsch så jag tog en extra runda på egen hand. Tempot ökade med 30 sek/km direkt och det kändes helt klart bekvämare men jag tror ändå det var bra att det endast blev en kort runda i högre tempo. Totalt 14 km avverkades, precis som alla andra söndagsmornar (har satt min distansgräns till 14 på söndagsmornar eftersom jag kör ben ett par timmar senare).

Jag åt en stor grötfrukost, städade och tvättade innan det var dags för ett benpass på gymet. Jag hade inga som helst förväntningar på passet men det gick hur bra som helst! :) Jag var stark, låg på mina maxvikter och kunde till och med öka repsen i vissa övningar. Maran var som bortblåst! :) Övningarna vi körde var:

Ben & rumpa
Djupa knäböj 5 set
V-squat 4 set
Omvänd hacklift 4 set
Liggande legcurl 4 set
Gående utfall men hantlar till failure 4 set
Hipabductor (bakåtlutad) supersetat med Hipabductor stående (maxreps) 4 set

På eftermiddagen fortsatte jag att fylla på kroppen med energi och sov som en stock hela natten. :)

Imorse vaknade jag med träningsvärk efter benpasset (ändå bättre än förra veckan, haha) och 7 km morgonprommis avverkades med lillen. I eftermiddag väntar gymet och ett pass axlar och biceps.

Ha en fin dag allihopa!

Kram

Ingen motivation..

..till att blogga alls. Känner väl att jag ofta saknar respons på det jag skriver och för min egen skull så vet jag inte om jag behöver det längre. Ska ta mig en funderade på det hela så får vi se om jag kommer tillbaka. Under tiden så finns jag fortfarande på Instagram och ni är välkomna att följa mig. Jag heter camillacgreen där!

 

Ett litet urval av vad som hänt på sistone på min Instagram! :)

 

Kram C

Svår-gillad?

Jag har nu funderat på det där jag skrev om igår och tror att det kan vara så att jag kankse är lite svår-gillad? Jag är extrem i vad jag gör och verkligen en allt-eller-inget-människa som jag kan tänka mig att många stör sig på. Jag är verkligen inte en normal Svensson och det kankse inte passar in här i "landet lagom"..

Word!

Kankse det är så att jag ger folk dåligt samvete med min extrema träning istället för att motivera? Det är verkligen inte vad som är meningen eftersom jag gör det för att jag älskar det så mycket och det är även vad jag vill få fram i det jag skriver. Samtidigt kan jag förstå att det är oerhört svårt att fatta för många därute som trälar sig igenom vart och varannat pass. Men då måste man förstå att detta är mitt främsta intresse och som luft för mig som jag inte kan leva utan. Träningen är så stor del av mig, jag är träning. Jag tycker inte att det är pissjobbigt att gå upp halv fyra på mornarna och springa 13-14 km i kolsvart mörker, jag ser fram emot det. Jag tycker inte att det är en pina att pressa mig till max på gymet, jag älskar det. Allt jag gör är jag för att jag vill och jag skulle t ex aldrig få för mig att ge mig ut och göra något som jag inte älskade. Sen tror jag också det handlar om inställning. Alla kan om de bara har rätt tänk. Det mesta av vad vi gör och lyckas med sitter faktiskt i huvudet. Bestäm dig och sedan finns det inget annat alternativ kvar. :)

Jag har energi som få andra men för det jag älskar. När det kommer till mindre roliga saker så är jag faktiskt ganska lat. ;) Jag är också ganska tråkig. Aldrig sugen på att festa eller göra sån´t jag inte gillar. Gör allt för att slippa undan även om jag motvilligt ställer upp ibland.. Man kan säga att jag är som en Greenpeace-aktivist som binder fast sig på en oljerigg för att visa sitt engagemang fast med min träning, liksom insnöad på min sak. ;)

Hur som haver, dags att gå vidare till de senaste dagarnas träning. I måndags blev det ett pass axlar och biceps på gymet tillsammans med Peter. Passet såg ut som följande;

Axlar
Axelpress 6 set
Sidolyft med handtag för ovansida axlar i cc 4 set
Flyes för ovansida axlar i maskin 4 set
Flyes för baksida axlar i maskin 4 set
Baksida axlar med rep i cc 4 set

Biceps
Stångcurl i cc 4 set
Scottcurl med hantel 4 set
Hammercurl med rep i cc 4 set

Gårdagen började med 14 km morgonjogg och sedan var det vila som gällde för min del. Imorse började jag dagen som igår fast med 13 km morgonjogg istället. I eftermiddag är det dags för bröst och triceps på gymet med Peter. :)

Ha en fin dag allihopa! :)

Kram C

To all you non-likers

Ända sedan mitt glädjerus av att nå mitt mål så har glädjen och stoltheten jag känt runnit av mig lite och ersatts med irritation över hur lite männsikor (både i min närhet och de som läser vad jag skriver) som faktiskt är fina och ödmjuka nog att faktiskt gilla vad jag åtsadkommit.

Oavsett vad man tycker om min kropp så är det faktiskt ett jättejobb jag lagt ner och jag har verkligen slitit för att vara där jag är idag för att jag vill det. Jag kan tycka att bara det i sig är något stort som man kan hylla oavsett vad man tycker om resultatet?

Kankse det sticker i ögonen på vissa att jag lyckas med vad de inte klarar av? Eller att jag är målmedveten och alltid kämpar tills jag når mina mål? Avundsjuka? Vad som ligger till grund för att folk inte kan vara stora nog att gilla och motiveras av andras bedrifter har egentligen mindre betydelse men jag tycker det är så oerhört sorgligt. Man kan göra någon så glad genom att ge lite cred medan man kan göra någon så ledsen genom att igonorera eller skriva något elakt. Det vet ni säkert själva när ni fått beröm eller de gånger ni inte fått det.. Borde inte detta vara anledning nog att börja glädjas med andra och deras glädje??

Det finns såklart fina människor där ute som alltid ger cred när andra lyckas oavsett vad de själva tycker om resultatet men de är så oerhört få i jämförelse med de andra "du ska inte tro att du är något" därute. Jag vill så gärna vara den där som är stor nog att gilla bara för att göra andra glada men den lusten blir mindre av den bittra känsla jag känner av att de inte gillar tillbaka när jag lyckas eller är stolt över något.. Varför ska jag gilla dina bebisbilder/hundbilder/naturbilder/frisyrbilder osv osv när du inte kan gilla mina bilder på mitt "konstverk" som jag arbetat så hårt för (och fortfarande arbetar för det arbetet tar aldrig slut)?

Jag är stolt över min kropp och det tycker jag faktiskt inte jag ska skämmas över. Jag har slitit hårt för den och självklart vill jag visa upp den? Precis på samma sätt som du vill visa 311 kort på ditt barn/hund/hus eller vad du nu är stolt över. Är det inte något att gilla i sig?

I´m happy so why aren´t you?

 

 

 

Jag har nått mitt mål!!

Gomorron!

Hoppas er helg varit lika bra som min! Jag har sprungt, tränat och umgåtts med fina människor. Kunde inte haft en bättre helg med andra ord! :)

I lördags började jag med 6,5 km morgonjogg med lillen. Efter en  (lite för) stor grötfrukost och en mage som stod i fem hörn fick jag vila lite på maten för att senare kunna springa veckans långpass. Började strax innan nio denna morgon och det blev en runda i mina hemmatrakter då jag hade en hel del andra saker inplanerade denna dag efter lunch. Benen var väl inte i piggaste laget denna dag men pinnade ändå på rätt bra och det blev 23,5 km (snittempo 5:23 min/km) denna dag.

Efter en dusch och lite mat i magen fixade jag till mig och åkte in till coach Klint för att göra min sista (för nu) kalipermätning. Jag nådde nämligen mitt slutmål denna vecka som var 68 kg, eller man kan säga att jag spräckte det eftersom jag vägde in på 67,6 kg denna morgon. :)

Kalipermätningen gick riktigt bra och visade på att jag var i så bra form som jag vill vara! 12,8 % kroppsfett är vad jag ligger på nu och jag ska alltså inte ligga lägre än detta. Mitt mål var en fit, hälsosam kropp som jag har nu och jag är riktigt nöjd och stolt över vad jag åstadkommit! :)

Jag har även fått en rumpa tack vare coach Klint och all tung benträning! Detta har jag minsann inte naturligt och jag är så stolt över vad jag lyckats med under denna period. Trägen vinner!!! :)

När jag var som sjukast vägde jag in på 77 kg så vad jag väger idag är nästan 10 kg mindre än detta. Nu var inte allt detta fett såklart utan även mycket vätska men det är ändå en hel del. När coach Klint tog över min diet så vägde jag in på 72,9 kg och jag har sedan dess gått ner 4,1 kg rent fett. Förutom detta även lite vätska samt lagt på mig muskelmassa. #win

Mätvärdena ser ut som följande:

2013-05-30

72,9 kg, 12,8 kg fett (17,5 %)

2013-10-19

67,6 kg, 8,7 kg fett (12,8%)

Vikt: -5,3 kg
Fett: -4,1 kg
Biceps: -0,6 mm
Triceps: -5 mm
Chest: -0,6 mm
Midaxillary: -3 mm
Abdominal: -10,6 mm
Suprailiac: -1,4 mm
Thigh: -6,2 mm
Calf: -3,6 mm
Subscapular: -0,8 mm
Lower back: -12,2 mm

Här visas alla mätpunkterna.

Procentsatsen är uträknad genom coach Klints egen metod då det faktiskt idag inte finns någon metod som tar hänsyn till alla parametrar som spelar in som t ex längd, vikt och kön på ett korrekt sätt. Procentsatserna i slutändan skiljer sig dock inte jättemycket (t ex endast 0,2 % från Parillo 9pt) och jag har fått värdena på alla andra mätmetoder också såklart. :) Det skiljer sig dock mer mellan utgångsläget och nuläget i Parillos 9 punkt som säger att jag förlorat 6 % fett medan coach Klint säger att jag förlorat 4,7 %. Jag väljer ändå att följa coach Klints metod i detta. :)

Före och efter. Detta är dock inte hela sanningen för bilden till höger är från februari och jag vägde in på 72,5 kg där (alltså mindre än när coach Klint tog över) och jag gick därefter upp ändå till 77 kg (mars) innan jag började gå neråt igen. Detta finns dock inte bilddokumenterat eftersom jag mådde så pass dåligt att jag inte klarade av att fota mig själv... :(

 

Det finns inte ord för hur tacksam jag är över all hjälp jag fått av min vän och coach Mattias Klint. Han har varit ett sådant stöd för mig genom hela processen och stått ut med mitt gnäll, tjat och frågor. Han är verkligen guld värd! <3 Det är inte många som stöttat mig i detta så jag är extra tacksam för de som förstår mig och vilket slit och arbete som verkligen ligger bakom detta.

 

 Även om man inte tycker att detta är fint eller något man själv eftersträvar så är det ju faktisk så att vi alla har olika mål i livet och inga mål är mindre viktiga än andra i mina ögon. Alla som kämpar och lyckas är vinnare i mina ögon. Mot vad det än må vara här i livet! :)

Efter den lyckade kalipermätningen så tog jag en fika tillsammans med min vän Linda och myste ett par timmar innan det var dags att tuffa hemmåt för att laga mat och mysa med Lilleman. Peter kom hem redan vid 19 på lördagskvällen då han struntade i middagen efter tävlingen för att komma hem till mig och Leon. Hela familjen fick således en mysig lördagskväll tillsammans. :)

I söndags började jag dagen med 13 km morgonlöpning (första 6,5 km tillsammas med lillen) och sedan blev det tvätt, städ och frukost innan jag åkte in till gymet för att köra veckans benpass tillsammans med coach Klint. Passet gick riktigt bra och vi satsade mycket på teknik i djupet på böjen samt att alla övningar skulle ta så bra som möjligt på rumpan. Fler set och mindre övningar alltså. :) Övningarna vi körde var:

Ben & rumpa
Djupa knäböj
Djupa böj i nya benmaskinen (den är sjukt bra!!)
Omvänd hacklift
Liggande legcurl
Sidoutfall/enbensböj i Smith
Gående utfall

Oj oj vad det brände fint resterande del av dagen efter detta pass. Jag har redan nu sinnesjuk träningsvärk precis överallt i ben och rumpa. #win

Kvällen abslutades sedan med filmmys, god mat och godis. Helt perfekt avslutning på en perfekt helg! :)

Imorse var det en stelbent tjej som pinnade runt 7 km morgonprommis med sin vapendragare. I eftermiddag bler det ett pass axlar och bicpes med Peter i vanlig ordning. Ha en fin måndag allihopa! :)

Kram C

Vad är en komplimang?

Gomorron allihopa! :)

Cirkelfysen igår gick väl sådär.. Jag hittade ett knäskydd där hemma igår strax innan jag skulle gå. Aha, tänkte jag och provade det.Tyckte att det direkt kändes bättre i knät och var duktigt nöjd med mig själv när jag traskade till gymet.

Tyvärr så visade det sig under uppvärmningen att det inte var den bästa ideén. Att höja knäna eller göra knäböj som vi bland annat gjorde då fick skyddet att trycka mot knät och det gjorde ont (och då menar jag ont). Stod ut ett litet tag men sen var jag tvungen att kränga av mig skiten direkt på plats. Efteråt så var knät ömt och allt gjorde mer eller mindre ont. Som jag sagt så är det inte alla övningar eller belastningen i sig som gör ont utan när knät kommer i ett visst läge (t ex så gör det ju ont när jag går och värst är det att gå upp och nedför trappor) och det vet man inte riktigt när det inträffar. T ex så kunde jag inte göra utfall men knäböj går bra, jag kunde inte rulla runt och göra en crunch för det gjorde sjukt ont men jag kunde hoppa på ett ben. Mycket konstigt. Hur som haver så fick jag modifiera de övningar som gjorde ont så gott det gick och försökte ändå träna det som var tanken genom att t ex köra knäböj (högreps) istället för utfall osv. I slutet av passet så gjorde det inte så ont längre men när jag kom hem så blev det värre.. Kunde inte ens snurra runt i sängen utan att det värkte. Nu snackar vi mer smärta än någonsin tidigare (om man inte räknar själva smällen). Jag blev tvungen att ta en värktablett för att ens kunna sova, jäkla knäskydd!! :(

Bra idé trodde jag..

Imorse när jag vaknade så kändes dock knät bättre igen!? Visst gjorde det ont att gå nedför trapporna men för första gången sedan olyckan så kunde jag gå utan att det gjorde ont! Ibland kändes det lite men aldrig någon smärta. Glad i hågen så knallade jag så fötterna glödde, så underbart att kunna gå utan att det gjorde ont! Väl hemma igen så gjorde det lite ont uppför trapporna men inte alls som förrut. :) Jag förstår verkligen ingenting, funderar på om jag körde någon egen stötvågsbehandling igår med det där knäskyddet som boostade upp läkprocessen eller något!? Oavsett så är jag glad och hoppas nu att det hela är på bättringsvägen. Jag ska inte ropa hej än för man vet ju aldrig, de där knät är lömskt. :/

Jag har funderat lite över det där med komplimanger och vad som ska tas som en komplimang eller inte.. Jag får t ex höra på gymet (byggargymet) att jag är så smal, hård och liten. Menar de då att jag är tanig och mager? I jämförelse med dem så är det klart jag inte är något muskelberg direkt men jag ser mig knappast som liten eller tanig!? Jag är nog grövre än de flesta tjejer skulle jag tro.

Min sambo brukar säga att jag snart är större än honom, detta är precis tvärtom. Är det en komplimang? Jag vill ju inte se ut som en man liksom. Samtidigt brukar han säga att jag är hård i kroppen och det är också lite svårt att tolka. Jag vill visserligen vara hård men menar han det som positivt eller negativt? Eftersom jag själv tycker det är positivt så har jag inte frågat (lika bra kankse). Vad jag menar med de här två exemplen är att det är svårt att veta hur man ska ta kommentarer som inte är uppenbart positiva som du är snygg eller vilken snygg kropp du har (som jag mer sällan får höra).

Taning eller grov?

Igår på Cirkelfysen fick jag dock en garanterad komplimang (i mina ögon) när en kvinna kom fram och sa att jag var vältränad. Efter passet så kom hon fram igen och sa att jag hade så snygg kropp och att hon inte kunnat sluta titta på den under passet. Då är jag helt säker på att hon inte menade ur ett attraktionsperspektiv utan mer att hon tyckte den var fin. Detta gjorde mig väldigt glad! :)

Sista dagen på jobbet för denna vecka och i eftermiddag väntar vila och storhandling. Ska bli skönt att få helg igen nu, finns inget bättre än att börja med en kortvecka efter en ledighet. :) Hoppas ni får en fin fredag! :)

Kram C

Bittra människor

Jag förstår mig inte på bittra människor som gärna vill klanka ner på andra och gärna påpeka fel med hur andra lever sitt liv. Om någon mår bra och trivs med sig själv och sitt liv, kan man då inte bara vara glad för dennes skull? Är det så svårt?

Jag har ända sedan jag lämnade mitt "soffpotatisliv" och hittade kärleken till träningen fått ta skit från många. Att jag tränar för mycket, sliter ut mig själv, borde vila mer, vara rundare, osv osv.

Kan inte folk bara acceptera att jag valt att leva på det sätt jag gör? Jag känner mig aldrig tvingad till att träna mycket, jag gör det för att jag VILL och för att det får mig att MÅ BRA. Allt jag gör ger mig något här i livet.

Löpningen skänker mig ro i själen och glädje. Jag springer inte för att bli bäst eller bättre än någon annan, jag springer för MIN egen skull.

Jag går mina powerwalks för min bästa väns skull. För att ge tillbaka lite av all glädje och kärlek han ger mig (och bara för de så har jag världens lyckligaste hund) och det ger mig så otroligt mycket glädje att se honom må bra. Långprommisarna är hans höjdpunkt på dagen och det skulle jag aldrig ta ifrån honom frivilligt.

Jag styrketränar för att jag tycker om att ha en stark, snygg, vältränad kropp. Det ger mig även lite omväxling från löpning och gång, en helt annan typ av urladdning. Kontraster som ger varann så mycket mer än man tror!

Vad alla bittra (och kanske missnöjda med sig själva??) människor behöver inse är att kroppen är byggd för att röra på sig. Allt handlar om att vänja den med sitt ursprung och vad den är till för. :)

Lätta steg och sorg i hjärtat

Gomorron allihopa!

Hoppas er helg varit bra. Min har varit både bra och jobbig. Glädje över loppet i lördags och sedan sorg igår eftermiddag då familjens älskade lilla prinsessa vandrade över till andra sidan, nästan 14 år gammal. Hon fick ett långt liv och var glad och pigg hela vägen och det gick fort på slutet utan att hon behövde lida. Jag förstod att slutet var nära i lördags efter loppet då hon inte orkade gå hela vägen hem (endast några 100 meter och hemåt brukade det gå undan vanligtvis) utan vi fick bära henne. Hon var så glad dock och jag är så tacksam att jag fick träffa henne en sista gång och att hon var med och hejjade på mig. :) Som jag kommer sakna henne, hon har ju funnits i mitt liv så länge. Ingenting varar dock för evigt även om man skulle önska att vissa saker gjorde det.. Sista året har varit tufft för mig eftersom både mormor, farmor och Dixie har gått bort. Nu hoppas jag att det dröjer länge innan jag förlorar någon mer som står mig nära.

Lilla prinsessan ♥

Igår morse gick jag upp tidigt för att gå morgonrundan på 11,5 km med Lilleman innan det var dags att sätta igång med tvätten vid sju. Benen var oförskämt pigga och Leon lika så (han fick ju bara gå kort igår). Efter prommis, frukost och en del maskiner så tog jag bilen och åkte till Bjärka Säby för att springa längs Östgötaleden till Hovetorp där Peter och Leon skulle möta upp mig och sedan springa med mig tillbaka. Har precis köpt nya terrängskor, Asics Gel Fuji Racer, och detta blev permiärturen i dem. :) I början kändes skorna ganska stumma och hårda men jag vande mig fort och efter ett tag så blev det kärlek istället. De var lätta och smidiga och man fick kanongrepp på alla underlag. Jag är nöjd! :) Tog kort innan jag sprang i dem (nu är de lite skitigare ;)). :)

Nya kompisarna i skogen :)

Vägen till Hovetorp gick lätt och benen pinnade på bra. Fick hålla igen lite eftersom det bara var meningen att jag skulle ta ett lätt pass denna dag efter lördagens lopp. Väl framme i Hovetorp mötte jag sedan upp mina killar och vi sprang tillsammans tillbaka. Leon var pigg som en mört och tyckte det var jätteskoj! Sprang först hela vägen med intervaller därimellan för kissepausar och luktande. :) Han fick även badá en gång långs vägen och han var helt överlycklig! :) Totalt blev rundan 12,24 km lång för min del och snittempot 5:50 min/km (då gick halvan med Peter och Leon mycket långsammare än min del). :)

Efter lunchen så kom det tråkiga beskedet att Dixie vandrat över till andra sidan.. Resten av eftermiddagen/kvällen var således lite deppig. :(

Imorse var det bara att gå upp i ottan som vanligt och jag började med 4,4 km morgonjogg med Leon i snittempo 5:39 min/km. Efter avlämande av trött hund (ja, nu var han faktiskt trött efter alla motion igår och sedan intervaller igen nu på morgonen ;)) gav jag mig ut igen på ett distanspass. Oj så lätta benen var denna morgon! Kändes nästan som jag flög fram och det var så lätt så lätt. Jag fick hålla igen hela vägen för benen ville bara springa fort, fort. Så underbart dessa löppas är! Förhoppningsvis så är det inte för att jag håller på och bli sjuk (man brukar alltid vara starkare precis innan man blir sjuk nämligen), jag har känt att en lite förkyling ligger och gror i flera dagar nu.. Skulle va riktigt trist om jag blev sjuk till helgen och missar allt kul. :( Totalt blev passet 9,04 km i snittempo 5:04 min/km.

Hoppas ni får en fin måndag! :)

Kram C

Mitt ♥

Alla våra hundar genom åren måste gett mig ett riktigt stort hjärta. Lilleman har dock en väldigt speciell plats där. Bättre, underbare hund kunde jag inte vågat drömma om att få träffa. Tacksam varje dag för all glädje och kärlek han ger mig.

♥

Här blev vi visst lite känslosamma så här på fredagseftermiddagen. Såg de två översta bilderna och var bara tvungen att dela med mig. Kärlek är verkligen det vackraste som finns, i alla former!

Trött i kropp och knopp

Gomorron allihop!

Ny ligger jag och vilar efter morgonprommis med Lilleman och en stoor grötfrukost. :)

Känner mig inte alls på g idag utan ganska deppig och nedstämd. Ingenting känns riktigt kul.. Vet inte riktigt vad det beror på men troligen är det flera parametrar som gör att jag känner på det här viset. Jag tränar stenhårt varje dag och kroppen är sliten. Jag har lite ont i vänster höft och benhinneinflammation på höger ben, inte konstigt med tanke på alla mil benen får gå/springa varje dag. :( Borde vila men all extra tid nu under semestern gör det omöjligt. Jag mår verkligen skit av att bara sitta på röven hela dagen. :(

Sen har vi den snoriga näsan som inte ger sig, också ett irritationsmoment.. Känner mig inte sämre idag dock, man får va glad för de lilla.

Jag känner mig även ganska värdelös som inte är ute och flänger som en tok på semestern som alla andra. Samtidigt så har jag ingen lust eller kan komma på en endaste plats jag är sugen på att åka till. Peter jobbar dessutom på vårt hus.

Vädret är halvdåligt varje dag, perfekt för träning men mindre kul att göra annat i.. Ja va ska man säga, inte i toppform idag direkt. :(

Ska sluta gnälla nu. :) Bjuder på en bild från igår innan jag gick till gymet. Passet gick för övrigt jättebra! Körde med Peter och han pressade mig stenhårt. Nu är rygg, biceps och mage helt slutkörda och träningsvärken har redan börjat komma. :) På tal om träningsvärk så är benen ännu värre idag, haha! Måste köra prehab-programmet regelbundet, de här håller inte. ;) Så, var var jag nånstans? Jo just det, bilden! :)

Jag är rädd för..

..motionsspår!! Eller inte just motionsspår egentligen utan underlaget.. Svampigt, alldeles för mjukt och skrämmande lätt att trampa snett på de stora jäkla träflisorna (eller bitarna för det är fasiken inte små!!) som de spider ut i spåren.. Det jag alltså på riktigt är rädd för är att stuka mig så illa som jag gjorde förra sommaren igen.. Det var ju i ett motionsspår och i sista nedförsbacken när jag var helt slut och släppte allt. Det bara knakade till när jag landade med hela min tyngd på vristen och där blev jag liggande i spåret tills min sambo kom ifatt och kunde hjälpa mig till bilen.. Vill verkligen inte vara med om detta igen och därför så har jag undvikit motionsspår sedan dess.. Visst har jag sprungit lite i dem på senaste igen men absolut inte fort för det vågar jag inte. Jag är också hela tiden rädd för att trampa snett så blicken är i marken heela tiden.. I nedförsbackarna så bromsar jag rejält för de är jag såklart mest rädd för. Även nedförsbackar på ren asfalt bromsar jag i nu för tiden.. Vågar helt enkelt inte släppa farten i dem längre, hellre en lite sämre tid en en ny stukning..

Usch! Jag blir livrädd när jag ser den här galningen! En stukning waiting to happen säger jag bara! :S

Nu ska man ju möta sina rädslor säger de så jag ska göra ett försök nu på torsdag. Då är första utomhusträningen med löparklubben jag pratat om och jag tänkte vara med och prova. Vi ska denna gång springa 5 x 1 km intervaller i ett kuperat motionsspår.. Fort i ett motionsspår med backar- det jag är allra mest rädd för! :( Som om inte det vore nog så har tränaren tipsat om att man ska springa fort fort i nedförsbackarna för att detta sparar in tid.. Jag kan verkligen inte göra detta men jag ska försöka släppa lite grann beroende på underlaget.. Ska vara försiktig och inte springa i samma tempo som jag gör när jag springer mina vanliga tusingar, tror det ger bra träning ändå. Om inte annat för psyket! ;)

Benpasset igår gick riktigt bra! Hade bra kontakt som vanligt och körde ett tufft intensivt pass. Även vaderna fick sig en omgång med ganska tungt viktmotstånd. :) Efter styrkan så blev det 5 km återhämtningsjogg på löpbandet innan jag traskade hemåt. Kändes riktigt bra igår och vaderna har varkligen varit ganska ok (mycket bättre än tidigare även om de inte är 100) sedan jag masserade dem i torsdags. :) Körde en ny massageomgång igår kväll innan jag lade mig och idag var de inte stumma alls. :) Träningsvärken har redan börjat komma i ben och rumpa så jag förväntar mig vissa svårigheter att sätta mig på toan i eftermiddag/kväll.. Ni vet när man måste hålla sig i tvättstället för att slippa släppa hela vikten från ståendes till toastolen när man ska sätta sig för att benen värker så! Ha ha! Så blir jag alltid dagen efter en benpass. ;)

Imorse blev det 11,5 km med Lilleman som vanligt. Lika kallt som vanligt på sistone och det ser inte ljusare ut för resten av veckan tyvärr.. I eftermiddag är det dags för bröst- och biceps på gymet igen. :)

Ha en fin dag allihop! :)

Kramar C

Underbara människor!

Jag får mycket sällan komplimanger utan mer negativa ord angående min hårda träning. Att jag förstör min kropp, inte kan ha kul, att det är något fel på mig osv osv. Då pratar jag inte mycket om min träning med min omgivning ska ni veta, svarar endast på frågor och det är sällan hela sanningen kommer fram.. Det är en av anledningarna till att jag från början var anonym på bloggen och att jag aldrig skulle länka den till facebook eller liknande. Ingen i min närhet förutom mina allra närmsta vet om att den finns. Anledningen till detta är att jag inte vill stöta mig med någon eller göra någon upprörd. Jag lever mitt liv som jag gör för att jag älskar det och för att det gör mig lycklig. Jag gör det för mig och inte för någon annan. Ni som läser min blogg har aldrig dömt mig och det är jag evigt tacksam över ska ni veta!

På jogg kan jag också vara mig själv och trivs bra runt alla likasinnade och forumet om löpningen. Här får jag ibland fina kommentarer om att min blogg inspirerar vilket gör mig oerhört lycklig. För det är allt jag vill, inspirera andra. Jag har aldrig haft för avsikt att stöta mig med någon eller göra någon upprörd. Tyvärr verkar det vara så med en del i min omgivning som inte riktigt ser på träning lika som jag. Ett av dessa ställen är på mitt jobb där jag är ganska ensam om mitt fritidsintresse.. De här fina orden kom i vilket fall nyss om mig på jogg och det gjorde mig så oerhört glad samtidigt som det troligtvis ligger en hel del i det.. Jag gör nog rätt i att hålla en låg profil helt enkelt..

"Om man, som Camilla, kan behålla en tonårings kropp genom hård träning, så kan jag tänka mig att det ger upphov till känslomässiga reaktioner hos den kvinnliga omgivningen. Det måste vara frusterande att se att det går; men inte orka, vilja, ha tid, engangemang etc. utan istället se ett sakta "förfall" av den egna kroppen. Det borde vara inspirerande att ha Camilla som arbetskamrat, men för många är det nog tyvärr snarare stressande.

Lättare att mumsa på en chokladkaka och läsa ABs bantningstips på bussen hem, än att snacka hårdträning med Camilla ;)"

Tack Acke för de fina orden! :)

Kramar till alla er underbara människor där ute! :)

Älskade lilla mormor ♥

Nu är du på en plats där ingen smärta finns. Där du, morfar och vovvarna kan vara tillsammans för alltid. ♥

Denna dikt skrev jag när jag var 12 år. Ursprungligen heter den "Sommarlov" men jag tycker även den passar vid detta tillfälle. Mormor älskade den här dikten och därför vill jag ge den till henne.

Mormor

Så tog sommaren slut,
och man kan inte längre springa ut
i daggigt gräs och höra
fågelsång
och plaska vid en brygga
dagen lång.
Man tar adjö av sina
vänner
och suckar tungt: "Vi ses
igen!"
Man kanske har ett djur
att kram om.
Nån som var liten när man
kom.
En sommar går så fort ibalnd.
Den glider ur ens hand.
Men man har doft och färg
och minnen kvar
för långa mörka vinterdar.

Idag tar vi ett sista farväl, tills vi ses igen.. Jag älskar dig! ♥

Fram tills du älskat ett djur, förblir en del av din själ unawakened

Du är den finaste jag vet, vackrast både på in- och utsidan. Den bästa vän man kan önska sig!
Oavsett om jag förtjänar det eller inte så älskar du mig mest av allt. Oavsett om jag har en bra eller dålig dag så lever du för mig!
Du gör mig till en bättre människa och utan dig är jag halv..

Min älskade Lilleman ♥

Förutsättningar

Jag har kommit fram till att jag inte har förutsättningar för att bli riktigt bra på någonting. Jag är för liten för att tävla med min kropp i fitness, för tung för att bli en riktigt snabb löpare och för svag för att kunna tävla i styrka. Jag är visserligen lång som är bra för löpningen men tyngden gör ändå så att mina förutsättningar är emot mig för att bli riktigt snabb. Längden är även en nackdel styrkemässigt eftersom jag har betydligt längre hävstänger än någon som är kort och måste därför lyfta betydligt tyngre och längre.. För att inte tala om att jag är kvinna och det innebär att jag både är långsammare och har svårare att bygga muskler än en man.

Visst skulle jag kunna sluta med styrkan och bli en mager benget och på det sättet spara in tid på mina löprundor men skulle detta göra mig lycklig? Nej! Jag skulle även kunna sluta med all min konditionsträning och på så sätt bli starkare och grövre men skulle det göra mig lycklig? Nej! Träning ska vara roligt och jag vill inte sluta med något jag tycker är roligt till fördel för något annat. Visst skulle det vara kul att va riktigt bra på någonting men det är inte därför jag tränar. Jag tränar för att må bra och detta motiverar mig att bli så bra som jag kan bli, att fortsätta utvecklas framåt hela tiden.

Det jag vill säga med det här är att alla har inte förutsättningar eller möjligheter att bli bäst! Jag har en enorm träningsmotivation även om jag vet att jag aldrig kommer bli bäst för att jag tycker att det är roligt att träna. Jag tror alla kan hitta någon motionsform som de tycker är kul om de bara prövar sig fram.

Alla kan inte bli bäst men om du vill och kämpar tillräckligt hårt så kan du bli ditt bästa jag! Och för mig så är detta minst lika bra som att vara världsmästare! Du kan bli ditt bästa jag om du bara kämpar och glöm inte att allt räknas och tar dig ett steg närmre mot ditt mål! :)

Jag är inte normal och jag vill inte vara det heller!

Vad är normalt och vem bestämmer vad som är normalt? Jag blir så oerhört trött på alla kommentarer jag får om min träning och hur jag ser ut. Varför tror ni jag är anonym i denna blogg?? De är få som känner mig och vet hur mycket jag tränar och de tycker jag är mer eller mindre knäpp och det kanske jag är. Men nåt måste ni förstå, jag gör det för att jag tycker det är roligt och inte för att jag känner att jag måste. Träningen är mitt största intresse och jag skulle inte vilja leva utan den. Sen är jag ingen Svensson som gör allt halvhjärtat utan jag går alltid all in och har en jäkla karaktär och vilja som heter duga! Jag älskar känslan jag får av att ta i så mycket jag orkar, både konditionsmässigt och styrkemässigt. Att det sedan får mig att må bra under tiden och en lång stund efter gör det inte direkt mindre lockande för mig.

Jag har varit missnöjd med min kropp hela nitt liv och det är först nu (senaste halvåret/året) som jag för första gången varit nöjd och vet hur jag vill se ut. Att det sedan är min största intresse som gör att jag ser ut så gör det inte tråkigare direkt. Jag är lycklig och önskar att fler kunde få känna som jag för träning. Tyvärr är folk alldeles för avundsjuka och elaka mot varandra. Varför är det så mycket lättare att snacka skit än att ge någon en komplimang? Jag försöker att göra det varje gång jag ser någon som förtjänar en. Visst får jag komplimanger men jag kan lova dig att de i 99 % av fallen är från män.. Tjejer är inte trevliga mot varandra helt enkelt, de är tråkigt men sant!

Du kan kalla mig träningsnarkoman om du vill! Jag är nog det också, men hellre beroende av träning än något annat skit här i livet. Träningen måste ändå vara en utan de bättre fritidsintressena man kan ha!? Det får mig i alla fall att må bra och det måste ju vara huvudsaken? Sen förstår jag inte vitsen med att gå och störa sig på hur andra ser ut! Ta hand om dig själv och bekymra dig om ditt eget utseénde och skit i hur jag ser ut!? Vissa tycker jag är för smal, för musklad, för hård och sen finns de säkert även de som tycker jag är för fet. Who cares!!?? Jag är nöjd med mig själv och trivs med min kropp, leave it at that!

Det sjukaste är att de flesta som klagar på mig och säger att min träning är ohälsosam, sliter på kroppen, att det är fult att vara för hård och ådrig som tjej etc etc vet inte ens hur mycket jag tränar.. Förstår ni nu varför det är helt omöjligt för mig att INTE vara anonym?? Jag passar helt enkelt inte in i landet lagom och här gillar vi inte de som sticker ut för mycket!

Jag vet att jag är tråkig med min träning och brist på sug efter utgång och alkohol men när man vet vad skiten gör med kroppen så är det faktiskt inte speciellt svårt att låta bli.. Samtidigt så är jag trött på att vara tråkig och stanna hemma jämt när alla i min närhet går ut. Att sitta hemma med sambon varje helg uppskattas inte så mycket av mina vänner.. Jag vågar inte ens säga att jag inte VILL gå ut längre utan får hitta på diverse ursäkter.. De frågar inte lika ofta längre heller, undrar varför.. ;) Skönt tycker tråkiga jag.. Föredrar att sitta hemma med mitt godis och kolla på film, gå på bio eller ta en kvällsprommis med min sambo och Lilleman en lördagkväll istället för att dra ut på stan och dricka ner mig. Kalla mig gärna tråkig och konstig men det är så här jag är! Passar de inte så gör de inte. Jag tvingar ingen att gilla mig utan vill bara att de som väljer att vara min vän respekterar mina val i livet. O de som inte vill vara min vän kan ju ta och hålla skiten inom sig för jag är faktiskt inte intresserad av vad de tycker om min kropp eller träning. Så de så! :)

Jag saknar likasinnade vänner

Som ni säkert förstått så älskar jag att träna och det är verkligen en stor del av mitt liv. Tyvärr så känner inga utav mina vänner lika som jag. Visst tränar några utav dem sporadiskt men ingen ser det som ett roligt intresse, mer som ett måste för att hålla formen. Min sambo tränar ganska mycket men han gillar inte att prata om det och är ganska trött på mitt snack. Jag har ingen att prata om träning eller bolla träningsideér med. Jag saknar verkligen detta! :( Det måste finnas andra där ute som känner som jag!? Detta är lite anledningen till att jag startat bloggen, så jag kan skriva av mig lite. Men jag får ju ingen direkt respons ifrån den även om den låter mig ventilera mig..

Jag har faktiskt inget emot att träna själv, jag får min del av sällskap på de gruppträningspass jag går på. Tycker det är ganska skönt att träna styrka själv, då kan jag lägga upp passen så de passar mig och kan träna i ett högre tempo än om jag hade gjort det ihop med någon. Jag saknar bara någon att prata med det om! :(

Min morgonprommisar går jag ju aldrig själv eftersom jag alltid har världens bästa med mig. Behöver aldrig vara rädd när jag går ensam tidigt på morgonen i mörkret. Jag har min kille med mig som jag vet skulle försvara mig med sitt liv om någon försökte göra mig illa. Han är väldigt beskyddande min Lilleman. Han är så underbart söt och gullig men inget att leka med när någon går på matte. Det händer ibland att lösspringande hundar springer på oss och han säger alltid ifrån när de går för nära mig. Samma sak när någon skummis kommer för nära, då är han på sin vakt. Jag har alltid min kille lös när vi går på mornarna, han går alltid fot när det kommer någon annan, oavsett om de har hund eller inte. Jag har verkligen jobbat med att få honom så uppfostrad som han är, tycker det är en självklarhet. Finns inget värre än hundägare som släpper lös sina hundar som de inte har koll på.

Lägger in en bild på det käraste jag har!

Lilleman ♥

Kram C