Ibland är det svårt..

..att se positivt på saker och hålla modet uppe.. Jag har verkligen ansträngt mig för att vara positiv och stark genom min skadeperiod och inte låta mig nedslås av att jag inte längre har friheten att göra det jag vill (springa om någon nu inte förstått det ;)). Jag tycker själv att jag ändå lyckats ganska bra och sett möjligheterna med alternativ träning och turen som jag haft med att faktsikt kunna gå som vanligt med Leon (och på så sätt har intehan drabbats negativt av det hela) men imorse blev jag ledsen. Jag gick ut och gick som vanligt och det kändes bättre i foten direkt efter jag gick upp än det gjort de senaste dagarna. Jag har liksom varit öm och lite svullen efter natten och sedan har det ömmat tills jag fått upp blodcirkulationen i den men imorse så var den bara lite öm och kändes piggare. Glad i hågen så knallade jag ut med Lilleman och gick ca 3 km innan jag bestämde mig för att testa att jogga några steg. Vilken nederlag! Det var precis som i torsdags- det gick bara inte! Baksidan brevid hälsenan känns lite kort på något vis och jag får ingen fjädring = det är helt omöjligt att springa. Foten bara slår i marken hårt och då strålar de liksom upp i benet av smällen. :( Varför att det inte ens blivit lite bättre?? Jag vet att det inte ens gått en vecka sedan jag skadade mig men det känns som en evighet i mitt liv där det mesta går fort, fort mest hela tiden. :( Det känns som jag kan göra precis allt utom det jag mest av allt vill och jag trodde verkligen att det skulle kännas lite bättre vid det här laget.. Jag är lite nedslagen kan man väl säga. :( Hur som haver så gick jag den vanliga rundan som vanligt och Lilleman var i alla fall glad..

Nu när jag kom till jobbet så bestämde jag mig för att jag ska köra lite intensivare rehab för just baksidan för att få upp styrkan och rörligheten där. Så körde ett litet pass nyss med tåhävningar och dorsalflektion. Tåhävningarna går jättebra och det känns fakstikt som jag är starkare i den skadade foten än på den andra men när jag göra dorsalflektionsövningen så är det uppenbart att rörligheten inte är den bästa. Det är svårt att klara av det och det sträcker rejält.. Så nu blir det att köra detta ordentligt den närmsta tiden (jag tänker typ 2 ggr/dag). Jag tror det är bättre att dela upp det lite så foten får vila mellan varven och inte köra ett längre pass åt gången. Hoppas för allt i världen att detta fungerar!

Igår eftermiddag gick jag i vilket fall till gymet och körde rygg, biceps och mage. Passet gick riktigt bra och jag var stark. :) Däremot så är jag fortfarande sjukt öm på utsatta ställen efter tisdagens spinning. Tror det är omöjligt för mig att kunna sätta mig på en spinsadel i eftermiddag igen. :S Något måste jag nog göra ändå så funderar på att gå till gymet och prova om jag kan köra lite crosstrainer. Känns väldigt omotiverande dock så vi får väl se om jag kommer iväg, just nu ä jag tveksam till det mesta. :(

Nu är det bara att försöka hålla modet uppe och kämpa! För är det något jag aldrig gör så är det att ge upp hoppet om att få göra det jag älskar. Jag ska kämpa vidare helt enkelt. När man känner så här så är det mindre kul att skriva.. Men allt i livet är inte guld och gröna skogar så varför ska man få det att framstå så? Jag stör mig på de som får allt att låta så jäkla bra hela tiden. Ingenting är perfekt jämt! Särskilt irriterande är det när man känner till hur verkligheten är och vet att det inte alls är så perfekt men ändå så låter det som det inte kunde vara bättre när man läser vad de skriver på bloggar, facebook. Jag tycker man ska vara ärlig, annars behöver man inte blogga eller statusuppdatera om det alls. Skriver man om t ex sin familj så ska man också vara ärlig annars kan man alt välja att hålla den utanför bloggen, FB tycker jag. Själv så skriver jag ju mycket lite om min familj men det här är ju en träningsblogg också och hur träningen går och hur jag upplever den är jag alltid ärlig med. :)

Hoppas ni får en fin tisdag! :)

Kram C