När man skadar sig..

Gomorron allihopa!

Mitt planerade långpass i lördags blev inte så långt.. Jag hann 6,3 km innan jag slant på en sten och stukade mig i terrängen. Det var fullt med löv i skogen och jag såg inte stenen eller hann parera.. :( Det var i en nedförsbacke och jag trampade snett i fart och utåt, det bara small till i foten och jag föll ihop som en säck potatis på marken. Skrek rakt ut för att det gjorde så ont och tårarna bara sprutade. :( Där blev jag liggande utan att kunna ta mig upp och det tog en bra stund innan jag fick kraft att dra upp mobilen och ringa till min pappa. Peter var långt bort och fiskade så jag visste att det loppet var kört.

Jag hade tur, min pappa var hemma och kunde komma och hämta mig. Under samtalet lyckades jag ta mig upp på fötter och kunde sedan halta ut till vägen. Väl där stod jag en stund och väntade men sedan började jag frysa något sjukt mycket och betsämde mig för att halta fram och möta pappa längs vägen för det skulle ta en stund innan han kom fram. Jag hann nog halta 1-2 km innan han dök upp. Under denna tid så såg jag nog eländig ut där jag haltade fram och grät. Mötte flera människor men inte en enda stannade och frågade hur jag mådde eller om jag behövde hjälp.. Jag slutar aldrig förundras över hur människor faktiskt är funtade! Hade jag sett någon i mitt tillstånd hade jag aldrig bara igonerat det. För mig är det en självklarhet att hjälpa varandra. Förstår faktiskt inte.. :(

Väl hemma så började jag med att duscha för att sedan linda foten hårt. Hade sedan foten hårt lindad resten av dagen när jag låg där i sängen och tyckte synd om mig själv. Vilket skit! :( När jag somande på kvällen så drömde jag att jag hade stora köttsår på foten som värkte och vaknade av att foten värkte på riktigt. Lindan satt alldeles för hårt! Jag lindade upp den och kunde sedan somna om igen.

Mitt lilla hjärta låg hos mig och tröstade mig hela lördagen, jag är så tacksam att jag har en sån fin vän som alltid finns där för mig! :)

Jag vaknade tidigt på söndagsmorgonen av att jag drömde att jag sprang. Lycklig slog jag upp ögonen för att minnas vad som hänt. Där började jag tjuta som ett litet barn. Töntigt jag vet men jag kände mig verkligen halv! Jag rör mig så otroligt mycket varje dag och att helt plötsligt inte kunna röra sig är helt olidligt! :(

Peter fick gå med Lilleman och jag rörde mig minimalt under förmiddagen. Jag kunde nu belasta foten fullt ut men den var "för kort" på baksidan vilket hindrade mig från att gå normalt. Jag ägnade en längre tid åt att plugga på om stukningar och rehabilitering för att sedan på eftermiddagen köra mitt första rehab-pass för foten. Var olika stretch och flexövningar för foten samt rörlighetsövningar för att få tillbaka full rörlighet i foten. Detta är jätteviktigt när man stukat sig! Efter 10 minuter av rehab så kunde jag gå som vanligt igen, snacka om lycka! :) Något som jag tänkte på under min tid som ivalido var hur mycket jag verkligen uppskattar att kunna röra på mig och vad som faktiskt är viktigt. Det är en gåva i sig att kunna gå/springa som jag inte kommer ta för given.

Avslutade eftermiddagen med att gå en kort prommis med Lilleman och Peter utan smärta eller problem. Hur underbart som helst! :) Var även förbi apoteket och köpte mig ett fotledsskydd som jag ska ha på dygnet runt nu några dagar för att stödja upp foten. Den känns inte instabil men det är lätt att dra upp skadan igen..

Så här såg foten ut igår eftermiddag. Svullnaden blev inte så illa eftersom jag lindade hårt på lördagen. Min borneo utanför lilltån syns även på den nedre bilden. Nu kanske ni förstår varför jag måste köpa skor för män som är bredare.. Den onda lilla jäveln (eller båda eftersom jag har på båda föttrena..) gör sjukt ont vid tryck. Det har man fått för sina synder! :(

Imorse när jag vaknade så var foten ännu bättre. Jag hade redan under gårdagskvällen bestämt mig för att gå en pw som vanligt med Leon men låta foten bestämma hur lång och hur fort det skulle gå. Jag började gå och det kändes bra ven om jag var något stelare än innan stukningen. Efter jag gått en liten bit så släppte detta dock helt och jag kunde pinna på som vanligt. Jäklar va det gick! Jag hade så mycket spring i benen efter all vila så den tiden som jag tog på mig i början av rundan gick jag in under den senare delen med råge. :) Vi gick hela morgonrundan på 11,5 km denna morgon och det kändes jättebra hela vägen. Tog det dock lugnt när jag svängde och brassade på på raksräckorna. :)

Väl hemma igen så körde jag åter mitt rehabprogram innan jag hoppade in i duschen och fixade till mig innan jobbet. Nu sitter jag här och är fasligt nöjd över att jag fått börja dagen med att röra på mig. :)

I eftermiddag så ska jag gå till gymet som vanligt och köra axlar, bröst och triceps. Ska bli skönt att få ta i lite nu efter den ofrivilliga vilan under helgen. Jag hoppas jag kommer bli bra i foten fort. Kommer vara jättenoga med att köra rehab varje dag. Första veckan komer det vara det reabprogrammet jag kör nu, tidig mobiliseringsfas. Sedan går jag in på lite mer avancerade övningar, när beror på hur det känns i foten och hur snabbt jag repar mig. Det kommer ta 3 månader att helt rehabilitera foten, och då blir den ändå aldrig lika bra som innan igen eftersom ledbandet kommer förbli lite långt.. Jag kommer ändå kämpa stenhårt för att bygga upp musklerna i foten så att det blir starkare än innan och jag kommer kunna träna som vanligt under mestadels av den här peroden. En sak är dock säker, jag kommer inte springa något annat än asfalt och grus under dessa månader!

Nu är det dags att ta tag i arbetsdagen, hoppas ni får en fin måndag! :)

Kram C