En av anledningarna till att jag hela tiden varit emot att springa riktigt långt (trots att springa långt är det bästa jag vet) är att jag hört att återhämtningen blir väldigt lång efter längre distanser som t ex en mara. Bara tanken på att sitta på sofflocket och inte kunna springa som jag vill i en (vissa säger två??) veckor efteråt är helt enkelt inte värt det för mig. Hur kom det så då att jag ändå sprang en mara till slut i lördags?
Jag har den senaste tiden velat springa längre och längtan efter det har bara blivit större. Jag började därför för att tag sedan med att springa dubbla pass på lördagarna för att få springa långt men ändå få det mindre slitsamt för kroppen med vila mellan passen. Saken är den att för att det inte ska vara slitsamt krävs det ju att man håller ett lågt tempo och pass nummer två har alltid tenderat att bli ett "mellanmjökspass" som går fort nog att slita (särskilt efter ett längre pass ett par timmar tidigare) ändå. Jag bestämmer mig alltid innan för att ta det lugnt men sen är kroppen pigg och benen har massor av spring (konstigt nog) så blir det inte så ändå.
Innan denna helg så hade jag bestämt mig för att prova något nytt, att springa ett längre pass på morgonen men ta en liten paus för frukost så kroppen kunde få lite bra energi. Hade sett på vädret att det skulle börja regna en hel del runt 11 på lördagen och då passade det ju bra att vara "klar" med löpningen. Med klar menar jag nöjd för jag behöver tydligen en himla massa kilometrar på lördagen för att bli nöjd, minst 3 mil har det varit den senaste tiden. Nu är jag ju lite knäpp och inte som alla andra och det är väl ända förklaringen jag har till det där. ;)
Min kropp verkade inte ta så hårt på maran som jag trodde att den skulle. Med rätt energitillförsel och ett lågt tempo så blev det aldrig så där fruktansvärt tungt som folk brukar säga att det blir och jag kände mig verkligen fräsch hela vägen. Jag bryr mig faktiskt inte alls om det går fort när jag springer utan jag vill bara springa! För att jag älskar det så mycket vill jag springa ofta och mycket, det är det enda som betyder något för mig. :) Jag vill utvecklas till att orka mer och längre för det är vad jag tycker är roligt. Nästa mål blir väl att klara en ultradistans. Det behöver inte (läs:ska inte) vara något extremt men lite längre än 42,2 åtminstone. Det får bli ett mål (det enda jag har med löpningen, haha) denna vår. :)
Jag älskar verkligen den här bilden! :)
I söndags morse gick jag upp och kroppen kändes pigg, inga som helst krämpor i benen så jag bestämde mig för att ta en liten morgonjogg med Leon. Leon var riktigt långsam men det passade bra för då måste jag hålla nere på tempot vilket var tanken denna morgon. Vi sprang 9 km tillsammans och efter det så var jag fortfarande pigg och fräsch så jag tog en extra runda på egen hand. Tempot ökade med 30 sek/km direkt och det kändes helt klart bekvämare men jag tror ändå det var bra att det endast blev en kort runda i högre tempo. Totalt 14 km avverkades, precis som alla andra söndagsmornar (har satt min distansgräns till 14 på söndagsmornar eftersom jag kör ben ett par timmar senare).
Jag åt en stor grötfrukost, städade och tvättade innan det var dags för ett benpass på gymet. Jag hade inga som helst förväntningar på passet men det gick hur bra som helst! :) Jag var stark, låg på mina maxvikter och kunde till och med öka repsen i vissa övningar. Maran var som bortblåst! :) Övningarna vi körde var:
Ben & rumpa
Djupa knäböj 5 set
V-squat 4 set
Omvänd hacklift 4 set
Liggande legcurl 4 set
Gående utfall men hantlar till failure 4 set
Hipabductor (bakåtlutad) supersetat med Hipabductor stående (maxreps) 4 set
På eftermiddagen fortsatte jag att fylla på kroppen med energi och sov som en stock hela natten. :)
Imorse vaknade jag med träningsvärk efter benpasset (ändå bättre än förra veckan, haha) och 7 km morgonprommis avverkades med lillen. I eftermiddag väntar gymet och ett pass axlar och biceps.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar